Reaktioner och dramatik

Klurar på hur människor skapar dramatik i sin hjärna och varför? Vad har människor för nytta av det eller vad har det för funktion?

Att vi tolkar livet som vi är och utifrån egna erfarenheter tycks mänskligt, men ibland kan jag inte låta bli att fascineras av hur människor man träffar första gången vill sortera in människor i fack och sätta en etikett på andra, så att det stämmer med den bild man redan har av omvärlden. Den egna tolkningen går så snabbt att andra egenskaper än de vi redan kände till - inte har en chans att komma fram. Hjärnan fungerar ju på det sättet. Den vill sortera och ordna efter det den redan "vet".

Det verkar vara en mänsklig egenskap att rangordna och mäta mot andra för att känna att man har ett eget värde. Men är det värdet värt något? Den typen av tillfredsställelse är så kortvarig så vi behöver leta efter något annat att livnära vår känsla av liv med.

Jag har allt större behov av lugn, harmoni och acceptans och därmed någon form av icke-reaktion på saker som händer runt mig. Visst kan jag fundera på varför jag blir arg, ledsen, känner mig tillplattad eller något annat negativt - men jag kommer allt snabbare fram till att det handlar om en kortvarig signal av någon "känsla" och att den inte har någon relevans annat än om jag tillåter den ta plats i mitt tänkande.

Det vi tillåter ta utrymme i våra tankar kommer få mer plats - både i känsla, handling och tanke.

Jag vill ta fram kärlek, lugn, acceptans och medkänsla. Alltså behöver jag stanna upp och observera vad jag sysselsätter tanken med  för att sedan släppa taget om det jag inte vill ha i mitt liv.