Separationsångest

Är det inte märkligt hur vi kan fastna i tankemönster, som faktiskt förstör för oss?

Under livet skaffar vi oss en "karta" över verkligheten, som innehåller attityder, värderingar och automatiska slutsatser om hus något "är" - utifrån någon enstaka erfarenhet. Sedan fortsätter vi att tolka världen på samma sätt tills vi får en annan insikt eller erfarenhet i hur saker faktiskt KAN vara - eller visade sig vara. Eller skulle visa sig vara om vi vågade släppa vår gamla karta och ge oss ut utan både karta och kompass!!!

Jag tänker på automatiska tankar, som gör att vi tolkar världen på just vårt sätt.

Exempelvis - om en person lider av svår separationsångest så kommer livet cirkla runt den ångesten på mer eller mindre begripliga sätt.  Då utvecklas både undvikande  av separationer genom att avbeställa resor i sista stund, eller helt enkelt inte anknytning och närhet för att risken att förlora någon älskad skulle göra outhärdligt ont. Problem skapas på små och stora områden för att undvika huvudproblemet - som handlar om separationer.

Om det nu är så att separationer är den egna kartans största skräck - kommer andra automatiska beteenden runt önskningarna som de människor man vill ha kärlek av läras in effektivt.

Om det dessutom är så att man blivit övergiven, sviken, lämnad någon gång - kommer det tas som ett "bevis" på att det värsta som kan hända händer.

Ångest är på så sätt en negativ stark motivationshöjare till att utveckla beteenden, som förvisso inte alltid är nyttiga för oss och i vissa fall hindrar vår vardag, liv och relationer.

Men tänk om... vi lärde oss se att vi bevisligen överlevde svek, att bli lämnade och att separationer faktiskt hör livet till. Hur stämmer då vår karta med verkligheten? Ingen behöver tycka att det är bra att bli lämnad, men det går att överleva även för den med separationsångest. När förstoringsglaset sätts på just den överlevnaden och att det gick att hantera - växer självförtroendet och känslan av att kunna klara sin värld.

Det är stort att vara med om!

Tonåringar - eller - vart tog mitt barn vägen?

Hur kommer det sig att tonåringar sätter sig i opposition till ALLT man säger? I alla fall den egna tonåringen...

Igår undrade hon om hon kunde gå på en glöggfest på lördag eftermiddag och jag sa att det går bra, men bara en kort stund, max en timme, för vi är bortbjudna på middag på kvällen. Då fick jag ett surt, ifrågasättande svar; "Men vad då - en timme är väl inte en kort stund?"

Lite senare under samma samtal tyckte hon att hon ska få mer pengar för att köpa julklappar för... Jag menade att hon kanske ska fundera på att ta ett extrajobb för att få ihop lite extra, som lillasyster gjort. Återigen kommer ett inte muntert svar "Men vad då - det är ju skittråkigt att sälja jultidningar..."

Jag känner inte igen mitt barn. Förvisso är hon inte mycket till "barn" längre - men någonstans hoppas jag väl ändå att de grundvärderingar jag försökt ge henne innan hormonerna svämmade över skulle göra sig påminda någonstans.

Jag vill inte att hon ska ta pengar och saker för givet. Jag vill att hon ska bli en tacksam individ så småningom - inte en bortskämd stekare.

Än så länge försöker jag hålla mig lugn, centrerad och låter bli att argumentera. De här sakerna är inget att bråka om - men väl markera vad jag står och tycker. O framför allt uppskattar jag inte tonen och attityden.

Men var tog mitt barn vägen?

Önskelista

Jag önskar mig en 5 års-dagbok där jag varje dag kan skriva upp tre saker jag är tacksam över, varje dag. Tre saker som hänt eller jag noterar är mig givet.

Undrar vad som kommer hända med mig och mitt liv om jag gör det?

Reaktioner och dramatik

Klurar på hur människor skapar dramatik i sin hjärna och varför? Vad har människor för nytta av det eller vad har det för funktion?

Att vi tolkar livet som vi är och utifrån egna erfarenheter tycks mänskligt, men ibland kan jag inte låta bli att fascineras av hur människor man träffar första gången vill sortera in människor i fack och sätta en etikett på andra, så att det stämmer med den bild man redan har av omvärlden. Den egna tolkningen går så snabbt att andra egenskaper än de vi redan kände till - inte har en chans att komma fram. Hjärnan fungerar ju på det sättet. Den vill sortera och ordna efter det den redan "vet".

Det verkar vara en mänsklig egenskap att rangordna och mäta mot andra för att känna att man har ett eget värde. Men är det värdet värt något? Den typen av tillfredsställelse är så kortvarig så vi behöver leta efter något annat att livnära vår känsla av liv med.

Jag har allt större behov av lugn, harmoni och acceptans och därmed någon form av icke-reaktion på saker som händer runt mig. Visst kan jag fundera på varför jag blir arg, ledsen, känner mig tillplattad eller något annat negativt - men jag kommer allt snabbare fram till att det handlar om en kortvarig signal av någon "känsla" och att den inte har någon relevans annat än om jag tillåter den ta plats i mitt tänkande.

Det vi tillåter ta utrymme i våra tankar kommer få mer plats - både i känsla, handling och tanke.

Jag vill ta fram kärlek, lugn, acceptans och medkänsla. Alltså behöver jag stanna upp och observera vad jag sysselsätter tanken med  för att sedan släppa taget om det jag inte vill ha i mitt liv.

Blogg för utveckling - din och min

Efter alla år som bloggare har jag bestämt mig för att börja på ett nytt blad. Ibland behöver man lite luft i systemet och möjlighet att tänka högt - utan inblandning från omgivningen.

Vem är då jag?

Jag är extremt intresserad av min egen utveckling och andras utveckling. Arbetat som läkare under snart 12 år och älskar när samtal får en viss skärpa och "mening". Oavsett om det handlar om sjukdom eller friska livsförändringar. Jag kan inte låta bli att fascineras av människors tänkande och förmåga att måla in sig i hörn av olycka - och acceptera att det är så... Varför?

Min passion är motsatsen. Jag vill få människor att se möjligheter och ge sig själva chansen att få utvecklas mot ett bättre liv och lycka.

För egen del har jag gjort en lång, medveten resa från min egen barndom på 1970-talet till ett vuxet liv idag där jag är lycklig...

För mig handlar lycka om att känna nöje, engagemang och mening i det jag gör. Därför behöver man ibland göra annorlunda än omgivningen.

Den här bloggen är ett utforskande av mig själv och min egen utveckling och varför jag går "igång" på människor och situationer. Min utmaning  i livet är att förstå mer om mig själv och acceptera omgivningen som den är...