Tonåringar - eller - vart tog mitt barn vägen?

Hur kommer det sig att tonåringar sätter sig i opposition till ALLT man säger? I alla fall den egna tonåringen...

Igår undrade hon om hon kunde gå på en glöggfest på lördag eftermiddag och jag sa att det går bra, men bara en kort stund, max en timme, för vi är bortbjudna på middag på kvällen. Då fick jag ett surt, ifrågasättande svar; "Men vad då - en timme är väl inte en kort stund?"

Lite senare under samma samtal tyckte hon att hon ska få mer pengar för att köpa julklappar för... Jag menade att hon kanske ska fundera på att ta ett extrajobb för att få ihop lite extra, som lillasyster gjort. Återigen kommer ett inte muntert svar "Men vad då - det är ju skittråkigt att sälja jultidningar..."

Jag känner inte igen mitt barn. Förvisso är hon inte mycket till "barn" längre - men någonstans hoppas jag väl ändå att de grundvärderingar jag försökt ge henne innan hormonerna svämmade över skulle göra sig påminda någonstans.

Jag vill inte att hon ska ta pengar och saker för givet. Jag vill att hon ska bli en tacksam individ så småningom - inte en bortskämd stekare.

Än så länge försöker jag hålla mig lugn, centrerad och låter bli att argumentera. De här sakerna är inget att bråka om - men väl markera vad jag står och tycker. O framför allt uppskattar jag inte tonen och attityden.

Men var tog mitt barn vägen?