Separationsångest

Är det inte märkligt hur vi kan fastna i tankemönster, som faktiskt förstör för oss?

Under livet skaffar vi oss en "karta" över verkligheten, som innehåller attityder, värderingar och automatiska slutsatser om hus något "är" - utifrån någon enstaka erfarenhet. Sedan fortsätter vi att tolka världen på samma sätt tills vi får en annan insikt eller erfarenhet i hur saker faktiskt KAN vara - eller visade sig vara. Eller skulle visa sig vara om vi vågade släppa vår gamla karta och ge oss ut utan både karta och kompass!!!

Jag tänker på automatiska tankar, som gör att vi tolkar världen på just vårt sätt.

Exempelvis - om en person lider av svår separationsångest så kommer livet cirkla runt den ångesten på mer eller mindre begripliga sätt.  Då utvecklas både undvikande  av separationer genom att avbeställa resor i sista stund, eller helt enkelt inte anknytning och närhet för att risken att förlora någon älskad skulle göra outhärdligt ont. Problem skapas på små och stora områden för att undvika huvudproblemet - som handlar om separationer.

Om det nu är så att separationer är den egna kartans största skräck - kommer andra automatiska beteenden runt önskningarna som de människor man vill ha kärlek av läras in effektivt.

Om det dessutom är så att man blivit övergiven, sviken, lämnad någon gång - kommer det tas som ett "bevis" på att det värsta som kan hända händer.

Ångest är på så sätt en negativ stark motivationshöjare till att utveckla beteenden, som förvisso inte alltid är nyttiga för oss och i vissa fall hindrar vår vardag, liv och relationer.

Men tänk om... vi lärde oss se att vi bevisligen överlevde svek, att bli lämnade och att separationer faktiskt hör livet till. Hur stämmer då vår karta med verkligheten? Ingen behöver tycka att det är bra att bli lämnad, men det går att överleva även för den med separationsångest. När förstoringsglaset sätts på just den överlevnaden och att det gick att hantera - växer självförtroendet och känslan av att kunna klara sin värld.

Det är stort att vara med om!